Det var höst. Regnigt, blåsigt. Jag visste att möta han inte var någon bra idé, men vad gjode en gång till... 

Känslan av att det inte spelade någon roll. 

Du, alldels för mång år äldre, gift, barn.. Vad var det som lockade? Det vet jag inte ens idag. Jag var ju bara barnet själv, 14 år. 

Hoppade in i bilen,

småpratet som gjorde mig mer än illamående.

Regnet som slog mot rutan.

Tänk om någon skulle se mig? Hur skulle jag förklara detta då? Vad gör jag här? 

Framme vid platsen.. ner i  källarvåningen. Dina händer som började dra av mig kläderna, hårdhänt och desperat.

Lukten, mår än idag illa när jag känner doften av din vidriga parfym.

Den vidriga känslan när han pressade och tvingade sig in i mig. 

Slöt mina ögon för att slippa se, slippa tänka. 

"se på mig, se på mig" 

Öppnade ögonen, möttes av en spottloska mitt i ansiktet, vilket väckte min ilska.

Dumt drag.  

Den svidande känslan efter din handflata över min kind gång på gån fick mig att tystna. 

Det är snart över, snart, snart. 

Blåmärkena över revbenen, handlederna, rodnanden över rumpan, över kinden och doften av ditt äckliga svett och din vidriga parfym. Och ändå skulle vi mötas igen. 

Och ändå skulle jag möta desto fler som du. 

Och inte skulle jag förstå att jag var värd mer. 

Och inte skulle jag säga att jag inte tyckte om det. 

Och inte skulle jag erkänna att det var det enda sättet att få mig att känna mig bekräftad. 

Och inte skulle något förändras förrän någon uppmärksammade att något inte stod rätt till, nästan 7 år senare. 

Förvåningen,

hade jag missförstått dig?

Hur kunde jag missat dina signaler?

Helt i det blå,

du, jag, där. Ensamma.

Jag hann inte ens blinka.

Smällen, dörren gick i lås, kylan, smärtan som spred sig över ryggen. 

Förvirringen, förtvivlan, rädslan.

Din hand, mina handleder,

plötsligt kylan som spred sig över min halv-nakna kropp.

Skriken, ropen, ingen som hörde. Ingen som reagerade.

Ensamma. Du och jag. Hur kunde jag missat?

Mina tårar, skrik, alla känslor, allt i gungning.

Tänder över min strupe, dina ord i mitt öra -

din värdelösa slyna,

din händer som tvingade fast mig,

smärta. Skammen.

Slagen, rivmärkena, blodet, paniken.

precis som om det vore här och nu, återigen och igen.

Smärtan, vad hade jag gjort för att förtjäna det här?

Paniken, rädslan, skammen.

Skammen.

Som aldrig lämnar mig ifred.s

Något aldrig upplevt, något helt förstört.

I så många år, utan att kunna möta en blick, utan att kunna njuta i stunden,

det var det du tog från mig, min värdighet.

Varför?

Varför? Varför jag? Varför då? Du fick 7 år. 7 av mina unga år.

Skammen, rädslan, känslan.

Du tog min värdighet och lämnade mig ensam, slagen, biten, riven och blodig.

Du var min vän.

Jag litade på dig.

7 år.

Tiden läker alla sår, men ärren de finns alltid kvar.

Head up, stay strong

Fake a smile, move on

Magkänslan, samtalet från henne,

paniken i hennes röst, oron.

En oro hon försökte stilla, bad mig se till Henne.

Känslan när Hon inte svarade, känslan att veta hur Hon mådde.

Tankarna som blixtra, vad hade skett?

Längsta sträckan, någonsin, oron, känslan.

Det hade hänt något. Övertygelsen.

Stegen från hållplatsen till Ditt hem, upp för Din trapp.

Minnet från vår pratstund, låten, Din kommentar.

Du kunde känna dig levande då, att jag inte förstod.

Ringde på, kände på dörren. Öppen. Klev in.

Låten.

Illamåendet sköljer över mig. Som att det var igår.

Skriket efter Dig. Låst.

Lyckades öppna dörren. Där var Du.

Badet. Livlös. Ensam och övergiven.

Synen, minnesbilderna. Blodet och vattnet, överallt.

Lugnet, vetskapen av att Du fått ro, paniken över att ditt hjärta slog.

Gjorde allt, Din kamp tog slut, Du gav upp.

Du fick din ro tillslut.

De vita kläderna, de röda skorna och de svarta sorgebandet. Du finns fortfarande i mina tankar, du lever kvar inom mig.

When all are one and one is all, to be a rock and not to roll.

God natt

Du förstår, du ser,

utan ett ord.

Du kom, du väckte minnen.

Allenast en blick,

en vetskap som ingen annan har.

Vem är du? Varför nu?

Var sak har sin tid, det här är nu,

allt det förgångna uppryckt på några sekunder, 

det mesta, det värsta och det tyngsta.

Det förtryckta, det undangömda, det förbjudna.

Min järnridå, min borg, mina murar.

Allt raserat, allt väckt ur sin dvala.

Något nytt,

känslovågor utan dess like.

Dags att ta tag i det förgångna, nutiden och allt det där som hör till.

Välkommen till min förvirrande värld.