Det var höst. Regnigt, blåsigt. Jag visste att möta han inte var någon bra idé, men vad gjode en gång till... 

Känslan av att det inte spelade någon roll. 

Du, alldels för mång år äldre, gift, barn.. Vad var det som lockade? Det vet jag inte ens idag. Jag var ju bara barnet själv, 14 år. 

Hoppade in i bilen,

småpratet som gjorde mig mer än illamående.

Regnet som slog mot rutan.

Tänk om någon skulle se mig? Hur skulle jag förklara detta då? Vad gör jag här? 

Framme vid platsen.. ner i  källarvåningen. Dina händer som började dra av mig kläderna, hårdhänt och desperat.

Lukten, mår än idag illa när jag känner doften av din vidriga parfym.

Den vidriga känslan när han pressade och tvingade sig in i mig. 

Slöt mina ögon för att slippa se, slippa tänka. 

"se på mig, se på mig" 

Öppnade ögonen, möttes av en spottloska mitt i ansiktet, vilket väckte min ilska.

Dumt drag.  

Den svidande känslan efter din handflata över min kind gång på gån fick mig att tystna. 

Det är snart över, snart, snart. 

Blåmärkena över revbenen, handlederna, rodnanden över rumpan, över kinden och doften av ditt äckliga svett och din vidriga parfym. Och ändå skulle vi mötas igen. 

Och ändå skulle jag möta desto fler som du. 

Och inte skulle jag förstå att jag var värd mer. 

Och inte skulle jag säga att jag inte tyckte om det. 

Och inte skulle jag erkänna att det var det enda sättet att få mig att känna mig bekräftad. 

Och inte skulle något förändras förrän någon uppmärksammade att något inte stod rätt till, nästan 7 år senare. 

Insåg inte hur tungt det kunde vara att blicka tillbaka, låta det förflutna som funnits inom mig bubbla upp och få ny livskraft. 

En dag ska det inte kännas tungt, en dag ska jag inte bara säga -  utan faktiskt känna att allt inte var mitt fel.

Att jag inte var den som gjorde fel.

Det är enkelt att säga. Att skriva. Att tycka. 

Men den inbrända skammen går inte att tvätta bort. 

Det är dags att börja prata med någon, det är det. 

För det här håller inte längre. Skirva blir ett steg i rätt riktning. Skammfullt men ärligt och ocensurerat.

Att det är så himla lätt att gråta av lycka och lättnad när någon nära kommer med glädjande besked!

U N D E R B A R T !

"Evigt lever den som lever i det närvarande"

-Ludwig Wittgenstein

Om det endast vore så enkelt.

And I'm trying to believe in things that I don't know
The turning of the world, the color of your soul
That love could kill the pain, truth is never vain
It turns strangers into lovers and enemies to brothers
Just say you understand, I never had this planned

Att försöka utan att lyckas.

Har jag ens försökt då?

Alla dessa minnen,

all denna ångest.

Jag kan inte gråta.

Jag vill.

Jag behöver det.

Det går inte. Det sitter fast.

Närmare att kväva mig själv än att gråta ut.

Skrattet ligger närmast. Enklast.

Dags att acceptera. Dags att släppa, gå vidare.

When my head is strong, but my heart is weak,
I'm full of arrogance and uncertainty
When I can't find the words, you teach my heart to speak,
You make it real for me

Man måste dö några gånger innan man kan leva.

Förvåningen,

hade jag missförstått dig?

Hur kunde jag missat dina signaler?

Helt i det blå,

du, jag, där. Ensamma.

Jag hann inte ens blinka.

Smällen, dörren gick i lås, kylan, smärtan som spred sig över ryggen. 

Förvirringen, förtvivlan, rädslan.

Din hand, mina handleder,

plötsligt kylan som spred sig över min halv-nakna kropp.

Skriken, ropen, ingen som hörde. Ingen som reagerade.

Ensamma. Du och jag. Hur kunde jag missat?

Mina tårar, skrik, alla känslor, allt i gungning.

Tänder över min strupe, dina ord i mitt öra -

din värdelösa slyna,

din händer som tvingade fast mig,

smärta. Skammen.

Slagen, rivmärkena, blodet, paniken.

precis som om det vore här och nu, återigen och igen.

Smärtan, vad hade jag gjort för att förtjäna det här?

Paniken, rädslan, skammen.

Skammen.

Som aldrig lämnar mig ifred.s

Något aldrig upplevt, något helt förstört.

I så många år, utan att kunna möta en blick, utan att kunna njuta i stunden,

det var det du tog från mig, min värdighet.

Varför?

Varför? Varför jag? Varför då? Du fick 7 år. 7 av mina unga år.

Skammen, rädslan, känslan.

Du tog min värdighet och lämnade mig ensam, slagen, biten, riven och blodig.

Du var min vän.

Jag litade på dig.

7 år.

Tiden läker alla sår, men ärren de finns alltid kvar.

Head up, stay strong

Fake a smile, move on

Jag blundar, jag ser dig.

Jag känner,

erfarenheter, barriärer,

men med dig är jag där,

blottad, utlämnad och allenast din. 

Där och då,

din blick,

känslan,

metamorfosen,

upplevelsen.

Vad gör du med mig?

Låt mig inte falla

Magkänslan, samtalet från henne,

paniken i hennes röst, oron.

En oro hon försökte stilla, bad mig se till Henne.

Känslan när Hon inte svarade, känslan att veta hur Hon mådde.

Tankarna som blixtra, vad hade skett?

Längsta sträckan, någonsin, oron, känslan.

Det hade hänt något. Övertygelsen.

Stegen från hållplatsen till Ditt hem, upp för Din trapp.

Minnet från vår pratstund, låten, Din kommentar.

Du kunde känna dig levande då, att jag inte förstod.

Ringde på, kände på dörren. Öppen. Klev in.

Låten.

Illamåendet sköljer över mig. Som att det var igår.

Skriket efter Dig. Låst.

Lyckades öppna dörren. Där var Du.

Badet. Livlös. Ensam och övergiven.

Synen, minnesbilderna. Blodet och vattnet, överallt.

Lugnet, vetskapen av att Du fått ro, paniken över att ditt hjärta slog.

Gjorde allt, Din kamp tog slut, Du gav upp.

Du fick din ro tillslut.

De vita kläderna, de röda skorna och de svarta sorgebandet. Du finns fortfarande i mina tankar, du lever kvar inom mig.

When all are one and one is all, to be a rock and not to roll.

God natt