Förvåningen,

hade jag missförstått dig?

Hur kunde jag missat dina signaler?

Helt i det blå,

du, jag, där. Ensamma.

Jag hann inte ens blinka.

Smällen, dörren gick i lås, kylan, smärtan som spred sig över ryggen. 

Förvirringen, förtvivlan, rädslan.

Din hand, mina handleder,

plötsligt kylan som spred sig över min halv-nakna kropp.

Skriken, ropen, ingen som hörde. Ingen som reagerade.

Ensamma. Du och jag. Hur kunde jag missat?

Mina tårar, skrik, alla känslor, allt i gungning.

Tänder över min strupe, dina ord i mitt öra -

din värdelösa slyna,

din händer som tvingade fast mig,

smärta. Skammen.

Slagen, rivmärkena, blodet, paniken.

precis som om det vore här och nu, återigen och igen.

Smärtan, vad hade jag gjort för att förtjäna det här?

Paniken, rädslan, skammen.

Skammen.

Som aldrig lämnar mig ifred.s

Något aldrig upplevt, något helt förstört.

I så många år, utan att kunna möta en blick, utan att kunna njuta i stunden,

det var det du tog från mig, min värdighet.

Varför?

Varför? Varför jag? Varför då? Du fick 7 år. 7 av mina unga år.

Skammen, rädslan, känslan.

Du tog min värdighet och lämnade mig ensam, slagen, biten, riven och blodig.

Du var min vän.

Jag litade på dig.

7 år.

Tiden läker alla sår, men ärren de finns alltid kvar.

Head up, stay strong

Fake a smile, move on